Mrk hur vr skugga, mrk, Movitz mon frere,
inom ett mrker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, dr,
byts till guld och klutar.
Vinkar Charon frn sin brusande lv,
och tre gnger sen ddgrvaren sjlv,
mer du din druvan din ryster.
Drfr, Movitz, kom hjlp mig och vlv
gravvrd ver vr syster!
Lillklockan klmtar till storklockans dn,
lvad str kantorn i porten
och till de skrlande gossarnas bn
helgas denna orten.
Vgen opp till templets griftprydda stad
kantas mellan rosors gulnade blad,
multnande plankor och brar;
till dess den lnga och svartkldda rad
mjukt sig bugar i trar.
S gick till vila, frn slagsml och bal,
grlmakar Lfberg, din maka,
ej mer frn grset lnghalsig och smal
hon n glor tillbaka.
Hon frn Dantobommen skildes i dag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig r jag;
vi r torstiga alla.
(Ack lngtansvrda, och bortskymda skjul
under de susande grenar,
dr tid och dden en sknhet och ful
till ett stoft frenar!
Till dig aldrig avund skt ngon stig;
lyckan, eljest uti flykten s vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovn dr vpnad, vad synes vl dig,
bryter fromt sina pilar.)